Irja
Lillebror, bli inte som jag när du bli stor.
Jag sa till Sia att jag känner hatkärlek. Jag sa att jag föraktar. Men man föraktar inte någon som man inte har tyckt om. Man förakar inte någon som man inte har gått sönder för. Man föraktar inte någon som man inte bryr sig om. Och jag kommer nog alltid känna den där hatkärleken.
Jag kan förlåta. Men jag glömmer aldrig. Det är mitt problem. Situationer som hände för länge sedan känns i mig än idag. Jag kanske inte har slutat att känna helt som jag först trodde, men det är inte lika konstant och påtagligt.
Jag försöker säga rätt saker. Men det bli fel. Och jag vet hur du känner. Tro mig, du vet att jag vet. Men snälla hör mig när jag säger. Fall inte djupare nu. För tillslut blir du som jag. Och då har du tappat allt. Det går utför. Det bli värre, om du väljer denna väg, om du faller mer. Det blir så mycket värre än vad du kan ana. Snälla bli inte som jag. Ta hjälpen du får. Ta chanserna du får. Ge dig själv chansen att slå dig fri.
Även om du inte tror att det går just nu. Lyssna inte på den rösten. För det är bara en känsla. Och en känsla är bara en känsla. Och känslor går att få bukt på. Även om det inte känns så just nu. Men snälla, fall inte mer. Snälla lita på mig.
Och när ska du förstå att du är vackrast. När ska du förstå att du är allt och lite till. När ska du förstå att du har förmågan att förstå, förmågan att älska, förmågan att bry dig, utan att döma. När ska du förstå att du är en av de få, som jag litar på, som jag kan säga allt till. Inte ens mina närmaste vänner här, har sett allt det som jag har visat dig. Förstår du hur mycket jag litar på dig? Förstår du att du är en av de få, som jag aldrig känner mig dömd av. Förstår du hur många nätter jag skulle ha dött, om inte du funnits där med dina ord.
När ska du förstå att jag behöver dig. Jag behöver dig. Hel.
Jag älskar dig ES.
I ett svagt ögonblick
Fatalism
Jag fick en uppgift av Ester. Jag skulle skriva om mina "värsta tankar". Tankar som kan framkalla ångest. Generöst av henne att låta mig skriva, när hon tidigare har sagt att jag skriver av tvång.
Hon säger att jag har problem med ovisshet. Att jag har behov av att fråga andra, få mina tankar bekräftade, för att slippa ovissheten.
Hon säger att jag ska möta mina tankar med fatalism. Fatlism innebär att man möter sina tankar med just ovisshet.
Om jag exempelvis tänker "Var jag tillräckligt social när jag träffade xxxx förr veckan?". Då ska jag inte ha ett svar på den frågan, jag ska inte tänka JA eller NEJ.
Jag ska istället tänka "Ja det kanske jag var eller så var jag det kanske inte. Vem tusan vet". Jag ska alltså inte bestämma mig för något. Jag ska hålla det öppet. Man kan säga att fatalism är ett kanske. Förstår ni?
Hon vill hålla ovissheten i liv i mig.
Jag fick också i uppgift att säga åt mina vänner att bemöta mig med fatalism. Om jag exempelvis frågar Manda om jag låste dörren, då ska hon inte säga ja eller nej, även om hon faktiskt vet svaret. Då ska hon bara säga "Ja det kanske du gjorde eller så gjorde du inte det".
Tanken är att jag ska lära mig att hantera ovissheten och ångesten. Och då får jag inte använda andra människor som en säkerhetsåtgärd. För om Manda hade sagt att JA Soma du låste dörren, då hade jag ju automatiskt sluppit ovissheten och ångesten. Då hade hon ju indirekt gjort jobbet åt mig. (Jag hoppas att mina vänner suger på fatalism). Jag vill ha svaren. Jag vill att folk ska försäkra mig. Var jättedåliga på fatalism. Eller ja nej var inte det.
Detta handlar inte om att jag inte får lyssna på andra. Det handlar inte om att jag inte får be andra om råd. Det handlar inte om att jag inte får ta till mig andras åsikter. Det handlar om att bli bättre på att hantera ångest. Det handlar om att bli bättre på att lita på mig själv. Så nu ett tag så kanse jag behöver en dos fatalism. Det är inte för alltid. Men just nu. Tills att jag blir bättre.
I början av veckan när jag höll på med "Värsta tanken" uppgiften, så var jag irriterad på Ester, för att hon fokuserade på helt FEL sak. Hon borde inte fokusera på ovissheten, utan snarare på innehållet i tankarna. Jag var irriterad för att hon inte tog mig på allvar. Tänk om jag nu slår ner en pensionär på stan nästa vecka och så sitter hon bara och ser på. Och säger ja du lilla gumman, det handlar bara om ovissheten. Men INNEHÅLLET da. Jävla idiot tänkte jag.
Men efter ungefär tre dagar, så hade jag ändrat mig. Då tänkte jag att ovissheten är grymt bra. Just för att jag kan kanske är, eller så kanske jag inte är. Vem fan vet. Ingen vet. Chansen finns att jag är en dålig människa, chansen finns att jag inte är det. Möjligheten finns att jag kan vara vilket som. Fiffy fiffty. Och det är ju nästan mer gynnsamt, än att redan ha bestämt mig till 100 % för att jag VET att jag är en dålig människa. Ja ovissheten är bra.
Jag vet inte hur jag ändrade mig så fort. Och jag som trodde att jag hade varit duktig och blivit fatalist. Men tydligen så hade min hjärna bara bytt strategi, enligt Ester. Det hade inte varit ren fatalism jag höll på med.
Fast jag förstår ändå inte riktigt. För jag tycker ju att ovissheten är bra nu. Jag tänker ju att "Ja så kan det vara eller så kanske det inte alls är så". Jag håller ju mina tankar öppna, jag har ju inte bestämt mig. Hm.
Fast vänta nu. Någonstans i bakhuvudet. Jag tänkte för mig själv att hon visst har en åsikt om mina funderingar, men att hon bara inte säger dem, eftersom hon vill utsätta mig för ovissheten. Eftersom hon måste vara neutral.
Och genom att tänka: Jag VET att du har en åsikt. Jag VET att du tycker något egentligen. Då har jag automatiskt lurat systemet.
Genom att säga till mig själv: Jag ÄR övertygad om att du inte är neutral egentligen. Du HAR en åsikt ditt jävla stolpskott. Jag VET att jag inte vet vad det är för åsikt, men jag VET att du har en.
Då har jag fått bekräftelsen, fast i mina egna tankar. Då har jag sluppit ovisheten, om så bara i tankarna. Genom att jag VET att jag inte vet.
Jag bytte som sagt mönster pang bom. Men jag var inte medveten om att det var en strategi. Jag trodde helt ärligt att jag hade gjort något bra. Tills att Ester sa att det bara var ännu en strategi. Min hjärna är mycket smartare än mig. Den kommer på nya strategier, utan mitt medgivande. För jag tror att det är en lösning, en bra lösning, inte en strategi. Enligt Ester så är jag en smart överlevare. Och nej det är inte positvt. I alla fall inte när man suger på att leva.
Låter mina förklaringar komplicerade? Ring Ester.
Det kognitiva schemat
Vi har formats med hjälp av allt som har hänt runt omkring oss. Vi har blivit uppfostrade av våra föräldrar och blivit påverkade av vår omgivning, media, kulur, miljön och samhället m.m. Och jag tänker att vi idag har lagt grunden för dem vi är och skapat oss en bas av värderingar.
Alla människor tolkar, känner, tänker, upplever och handlar utifrån kognitiva scheman, som bygger på individens tidigare erfarenheter och det man har lärt sig. Man styrs mer eller mindre av sitt kognitiva schema, vare sig man vill det eller inte. Så jag ställer mig frågan; hur gör man för att förändras? För man kan inte sudda ut allt som har hänt tidigare. Och eftersom tolkningarna vi gör i nuet bygger på vårt kognitiva schema, på det förflutna, så är det sannerligen en komplicerad uppgift.
Hur tolkar man nya situationer oberoende av sitt kognitiva schema?
Hur ignorerar man det?
Hur låter man bli att styras av det? (När det är bevisat att man tolkar, tänker, känner och upplever utifrån det, vare sig det är omedvetet eller medvetet)
Om man har samlat på sig dåliga erfarenheter i sin ryggsäck, så kommer man också att uppleva omvärlden på ett negativt sett. Om man till exempel har med sig mycket utanförskap, så kommer man också att uppleva en ny situation på samma sätt, eftersom man redan har med sig erfarenheten av ensamhet i sitt kognitiva schema. Man kommer att känna sig ensam, även om "sanningen" egentligen inte är så. Det man känner blir självuppfyllande.
En annan person som har ett ”bättre” kognitivt schema, hade inte tolkat samma situation på samma sätt. Allt handlar om vad man har med sig sedan tidigare, för det kommer också att avgöra hur man tolkar nya situationer. Så frågan jag ställer mig själv; Hur förändrar man sina disfunktionella antaganden, när de faktiskt bygger på ens kognitiva schema.
Jag blir på ett sätt väldigt sorgsen när jag tänker på kognitiva scheman. Just för att man inte har kunnat kontrollera allt som har hänt i sitt liv. Som jag har sagt så många gånger innan, så är det ju inte konstigt att folk växer upp till mördare. Och jag tänker att om man har blivit utsatt för hemskheter som övergrepp, misshandel, ignorans, missbruk, mobbning etc, så är det inte konstigt om man blir trasig. Och just allt det kunde inte individen själv påverka.
Han eller hon valde ju inte att bli utsatt för övergrepp eller ha missbrukande föräldrar. Och hade personen inte blivit utsatt för det tragiska, så hade denne garanterat inte blivit lika förstörd och heller inte växt upp till den människa han eller hon blev. Och det gör mig ledsen. Och denna person kommer ju alltid ha med sig de hemska upplevelserna i sitt kognitiva schema och också handla, tolka, känna och tänka utifrån det. Och om man då har fått uppleva många hemska saker, som man själv inte valde, så är det ju inte konstigt om det går snett. Och det gör mig också sorgsen. Och det behöver ju inte handla om såhär stora och hemska saker, det är ju ganska enkelt att bli förstörd, även om man nu inte har blivit utsatt för övergrepp, ja ni fattar min poäng. Och det gör mig bara så ledsen, att man kan förstöra varandra så till den grad, inte bara i stunden, utan för alltid.
Jag menar nu inte att ta bort individens egna ansvar. Man har självklart ansvar för det man gör mot andra människor. Alla har vi ett ansvar. Det jag försöker säga är att det inte är konstigt att det går uför ibland. Och kanske att man inte ska döma så hårt.
Jag tror att det handlar om vilja, förlikning och acceptans. Man har ett behov av att förstå varför man tänker som man gör, att kartlägga orsakerna bakom, att ifrågasätta och att bearbeta det. Man kanske måste skrika, slå och gråta och då är det bara att göra det. Men sedan så måste man också lära sig att förlika sig med allt som har varit och acceptera det som har hänt. För man kan bara förändra det som brister idag. Och man kommer alltid att ha med sig gamla upplevelser vart man än går. Så man får försöka hitta ett sunt sätt att förhålla sig till dåtiden, för att komma vidare. Och sedan handlar det också om att våga se det magnifika som man redan har. För det är aldrig så att hela ens personlighet är disfunktionell. Man måste våga erkänna det som brister. Men också våga se det vackra man har i sig, som behöver vårdas och inte glömmas bort.
Låser du när du går?
Jag har skrivit en dikt denna vecka. Jag hade inte skrivit en dikt på kanske 1,5 år. Och jag har inte skrivit aktivt sedan 2008. Så jag är fullkomligt ringrostig. Men jag bjuder på det. Dikten handlar inte om någon. Så om någon skulle känna sig träffad, så tar jag det som en komplimang. För detta är bara fiction. Eller ja, iallafall inte om någon enstaka person.
Låser du när du går?
jag klipper sönder mina svartvita tapeter
med en hög vanföreställningar
och en gnutta håglöshet
för att tvinga verkligheten
att vara lite mer färgrann
än vad jag förmår att hantera
jag drar mina känslolösa fingertoppar
längs dina iögonfallande nyckelben
för att inte falla samman
(helt och hållet)
för att minnas hur tillräcklig
otillräckligheten känns
Låser du när du går?
mina ögon dog i ett sekel
som du har förträngt
som du i ren frenesi
rev ur kalendern
bara för att slippa bli påmind
om hur jag självförvållat avled
för att aldrig återuppstå
mina emotioner kolliderar
med varandra
helt bortom mitt förstånd
och skottlossningen
som har pågått så länge nu
förgör den godhet som är kvar
och ingen kan pussla ihop dessa trasiga känslor
som gått sönder under folks skenheliga vänlighet
så många gånger
att jag börjar bli van
men trots det
så vänjer jag mig aldrig
Låser du när du går?
och med den vackraste dynamit
så sprängde du bort mina ögonlock
med förhoppning att få en reaktion
men min hjärna är strateg
så jag lärde mig bara att blunda
med öppna ögon
för jag har alltid varit bättre på att överleva
än att leva
och jag ber inte om ursäkt för att jag tynar bort
utan för att jag gör dig maktlös
Låser du när du går?
och jag väntar på att du ska fråga
varför jag är så disfunktionell
och du behöver inte vara rädd
för jag ska ge dig lögner
för allt jag är värd
inte sanningen
för den får dig att tappa balansen
så älskling, kom upp på scen nu
huvudrollsinnehavaren är utbytt
skådespelarna har slutat att dramatisera
och istället övat in en romantisk komedi
bara för att göra showen lite mer acceptabel för dig
även om jag helst vill säga dig
att jag bara letar efter något att leva för
Låser du när du går?
jag vet inte längre vad jag saknar
för det är inte dig, så som du är
för i min fantasi
så hade du aldrig låtit mig sakna
såhär besinningslöst
nej, du hade befunnit dig inom räckhåll
och jag avskyr dig inte
för att du ler
utan för att jag inte har någon som helst delaktighet
i din lycka
och jag vill smula sönder din eufori till ingenting
bara för att göra dig ännu lyckligare
Låser du när du går?
och du kommer att känna av tomrummet
du kommer att undra
vart mina eldiga konsonanter försvann
men du kommer aldrig att behöva mig
utan bara sakna känslan
av att vara dyrkad
och jag skyller på skenet från lyktstolparna
för din skugga är aldrig där den ska vara
för du låste, darling
för att inte komma tillbaks
och jag sa till mig själv
att jag skulle hålla andan
tills du klev in igen
men du älskade
luften börjar ta slut nu
Säg mig, när blev världen så sne?
Och jag har slutat att hålla andan nu, för jag vet att det är stillsamt. Så stillsamt, för att alltid explodera. Och jag vet att det är okontrollerad sorg, som väntar på att eskalera. Det är manipulerande tystnad och brutal trasighet, som tillslut bryter ut i katastrof. Jag blir inte ens förvånad.
Jag har alltid trott på godhet, men lika mycket på ett mörker. För det är alltid våld, krig, mord, våldsbrott och sjukdomar i vartenda hörn. Och jag förstår inte hur världen kunde bli så sne. Och jag undrar hur man stannar tiden, för att ändra människors förflutna, ändra deras synsätt och ge dem en gnutta mänsklighet.
Folk undrar varför Kalle tar heroin. Folk undrar varför Alex mobbar Erik. Folk undrar varför Sven misshandlar sin mamma. Folk undrar varför Åsa har blåmärken på kroppen. Föräldrarna undrar vad som gick snett med deras förbannade ungjävlar, som de naturligtvis uppfostrade rätt.
Och jag blir arg. För man måste ju göra någonting INNAN hemskheterna händer. Man föds inte som mördare. Man föds inte som terrorist. Man föds inte med en psykisk störning. Och människor gör inte saker utan anledning. Människor blir inte ”onda” över en natt. Och jag undrar varför alla bara ser på. Man måste ju agera när man ser att det börjar gå utför. Man måste ju stoppa paniken innan den eskalerar. Man måste ju förändra och hjälpa, så fort man ser "dåliga" tendenser i en människa. För annars så kan det sluta i en större katastrof än någon anat.
Jag menar inte att ta bort egenansvaret. Jag menar verkligen inte att försvara. Jag menar som sagt bara att man inte föds "ond". Människan formas. Och det börjar ju någonstans. Och hade alla dessa trasiga individer blivit uppfångade så mycket tidigare, så hade de kanske inte behövt bli så störda och då inte heller skadat andra. Det är verkligen inte lyckliga och hela människor som begår mord. Säg mig, när blev världen så sne?
Och folk undrar efteråt vad som gick snett. Folk står som frågetecken. Fast vem är jag att döma, jag har ingen lösning. Men man måste ju stoppa misären som råder i folk, innan den går för långt. Man måste forma ett samhälle med trygga individer, individer som mår bra, som aldrig skulle skada andra. Vi behöver bra förebilder, sunda och starka människor att lära av, att se upp till, att formas av. För misären sprids som en löpeld. Pelle misshandlar sin fru och sin son, sonen blir trasig, sonen vill ha uppmärksamhet och få utlopp för allt han svalt, sonen börjar slå tillbaks. Nu menar jag inte att det är exakt så enkelt eller att det är i det ledet, men ni förstår vad jag menar. Våld föder våld. Och det känns som att vi är bättre på att forma trasiga människor, än människor som ler.
Fast oftast är det väl så att folk inte vet vad de ska göra och då är det lättare att se på och vara maktlös. Men det fungerar inte. Människor är döda, folk är skadade, anhöriga faller samman, Norge är i ett kaos. Ett stort enda kaos. Folk är för i helvete döda. Förstår ni. Döda. Och familjer är krossade för alltid. Ska det få vara så? Det måste bli en förändring. Men hur. Hur skapar man människor som är ”sunda”? För människor som har något vett i huvudet bombar inte, mördar inte, våldtar inte, misshandlar inte, torterar inte. Folk som är ”normala” skadar inte andra människor. Människor som mår bra gör inte såhär.
Och det är inte så att det bara är EN människa här i världen som begår mord och brott. Det är verkligen inte endast en människa med ”fel” värderingar. Om det hade varit en person, så hade man ju kunnat tänka att han hade fel sanning, bara just han. Men det är ju för tusan en halv värld som skadar andra. Mord, våld, tortyr, våldtäkter, kriminalitet, hedersmord, misshandel i vartenda gathörn.
Och jag tror inte att jag förstår, jag vet att jag inte förstår hur det känns. För det är inte jag som har mist någon. Det är inte jag som stod i ett söndersprängt Norge. Det är inte jag som tvingades se när mina vänner blev avrättade. Det är inte jag som blev skjuten när jag försökte fly i vattnet. Det är inte jag som låg i en buske och bad till Gud om att inte bli hittad. Det är inte jag som försökte fly från en galen idiot. Det är inte jag som var livrädd. Det var inte min familj som undrade om jag levde eller var död. Jag var inte där och jag vet inte hur det känns. Men jag inser att det kan hända vart som helst, när som helst, vilka som helst. För hur många "sjuka" individer finns det inte i vår värld. Och vad händer när alla de också får för sig att bomba och massutplåna människor? Vad skulle hända om varje sjuk och trasig individ gjorde likadant? Då har vi snart ingen mänsklighet kvar, ingen kärlek, ingen solidaritet, ingen pålitlighet, ingenting. Hur gör man för att hindra dåden innan de har begåtts?
Fast det spelar ingen roll hur mycket man analyserar efteråt. Det spelar ingen roll om man tänker att vad hände i hans liv som gjorde att han blev rubbad. Det spelar ingen roll om man undrar hur någon kan göra en sådan hemsk sak. Det spelar ingen som helst roll. För det är alltid försent efteråt. Man måste förhindra all skit innan det har hänt. Och det måste ha funnits tendenser. Han vaknade inte en natt och bestämde sig för ett bombattentat. Han bestämde sig inte helt plötsligt för att bara skjuta ihjäl en massa människor. Det måste ha funnits tendenser i hela hans liv. Och nu har han dödat och förstört mängder med människors liv. Man borde ha kunnat stoppa honom långt innan, så detta aldrig hade behövt ske.
Hela samhället och människors synsätt måste förändras. Jag vet inte vart man börjar, men något måste ske. För är vi verkligen medvetna om att vi har skapat en fruktansvärd värld, där folk njuter av att döda andra? Är vi medvetna om att vi har skapat en fruktansvärd värld, där människor våldtar tolvåriga flickor? Är vi verkligen medvetna om hur mycket EN enda liten människa är kapabel till? Nu borde vi i alla fall vara det. Och hur kan vi göra nästa gång? Hur kan vi förhindra att något sådant händer igen? För tro mig, det kommer att hända igen om vi bara ser på. Och det räcker inte med det vi gör nu. Det räcker inte, för då skulle det inte ha blivit såhär. Det är vi som skapar världen. Och det är bara vi som också kan förändra den.
Vi måste förändra nu, för alla som gömde sig för att överleva.
Vi måste vara starka nu, för de som simmade i panik.
Vi måste trösta nu, alla som har mist sina nära.
Vi måste bygga upp nu, för allt som gick sönder.
Vi måste leva nu
för alla som dog.
